björneborgare och ropade med dundrande stämma: „Halt! Låten icke skamligt fånga er, vänden om, vi skola ju slå ryssen!“ Björneborgarne icke blott lydde genast, utan störtade ock, likasom för att utplåna skammen af deras tidigare visade klenmodighet, i berserkaraseri och med blixtens hastighet på de uppför backen sträfvande ryssarne. Som ammunitionen började tryta för finnarne, lossades snart intet skott. Man hörde endast bajonetternas rasslande, de dofva slagen af tunga kolfvar och plaskandet af i vattnet fallande kroppar. Striden urartade till ett formligt blodbad. Hela trafvar af döde och sårade hopades på valplatsen. Ryssarne flydde i vild oreda och kunde endast med största svårighet rädda den illa sårade Sprengtporten öfver till andra stranden. Det påstås att en savolaks jägare, sedan patronerna tagit slut, slitit en tennknapp från sin uniform och drifvit densamma i sitt gevär i stället för kula samt dermed träffat Sprengtporten. Liggande på marken bland öfriga slagne hade denne anfört ett finskt ordspråk: „Den hund bet mig, som jag sjelf lärt skälla“, dermed antydande att det var han, som genom sitt utmärkta reglemente och sina dittills oöfverträffade, efter honom benämnda refflade studsare gjort savolaksbrigaden till den krigsdugligaste kår, som på den tiden fans i Sveriges rike. Efter detta misslyckade anfall började ryska artilleriet för tredje gången sin eld, som fortfor hela eftermiddagen, ehuru numera med aftagande kraft.
deltagit i det nordamerikanska frihetskriget under Washington. Det är ock honom jemte dåvarande öfverstlöjtnanten C. J. Stjernvall som äran tillkommer af att i Björneborgs reg:te och särskildt dess officerskår hafva ingjutit den utmärkta kåranda och starka sjelfkänsla, som v. Döbeln senare fann vara rådande inom detsamma.
