lefvande, hon och ingen annan, som nu befann sig invid hans sjuksäng.
„Är det du Mari?“ Kan det verkligen vara möjligt att det är du?“ sporde han.
„Jo, nog är det jag. Men nu måste jag bedja häradshöfdigen vara god och hålla sig stilla… Det är jag, som sköter om er och vill att ni skall bli frisk igen“, sade hon med lågmäld stämma.“
„Hur kommer det sig till, att du är här i mitt sjukrum, Mari? Säg, berätta!“
„Jag är ju sköterska här vid klinikum“, sade hon. „Det har jag varit alltsen mor dog. Och jag har skött er hela tiden ni varit här.“
„Har du? Och jag har inte vetat af det….
Det är för mycket, verkligen för mycket!….. Jag har så svårt förgått mig emot dig, Mari, och du har ändå vakat öfver mig, skött mig och genom omsorgsfull omvårdnad räddat mitt lif“.
Sinnesrörelsen hade ansträngt honom. Utmattad sjönk han tillbaka på bädden, ett rof för febern, som återigen uppenbarade sig. De röda fläckarna på hans insjunkna kinder gåfvo detta tillkänna.
Hon tog en stol och slog sig ned vid hans sida, med oroliga blickar betraktande den sjuke. Hon såg att sömnen öfverväldigat honom, och äfven hon blef lugnare till mods.
⁎
Åter befinna vi oss i Augusti månad — ett år senare. Det är middagstid. Inom de nyss färdigblifna rymliga, ljusa och trefliga verandorna till „Kapellet“ befinna sig grupper af menniskor, hvilka lyssna till Ny-
