af samtalsämnen och mina ögon ha svurit en afgjord fiendskap mot allt hvad reslektyr heter.
Har ni märkt huru underligt eterisk och själfull naturen kan förefalla vissa klara, vackra höstmornar? Den är som en ung flicka, som hört sin dödsdom uttalas och med ett vemodigt leende tar afsked af all den lifvets fägring, som hennes öga snart ej mer skall afspegla. Just en sådan morgon var det nu.
Sval och ren fläktade luften in genom kupéfönstret, som stod öppet, för att släppa in litet frisk luft i vaggonens qvalm. Ljusa, fina och luftiga höjde sig dimmorna öfver sjöarna, och då solstrålarna försökte bryta sig igenom dem, sågo de ut som böljande massor af skimrande guldstoft. Och de lindade sig mjukt omkring de löflösa träna, som bekransade stränderna och försökte smekande lätt att öfverskyla allt det hårda och kalla hos löflösa utspärrade grenar. Alla gärdesgårdar glimmade som silfver i morgondaggens bad, och silfverhvita lyste de affallna bladen på alla vägar och stigar. Och öfver tufvornas gulnade sammetsmatta låg ett enda fuktigt glittrande stänk — det var tårarna på den dödsdömdas bleknade kind. Och blek och melankolisk blickade solen ned från en mattblå himmel. Det var, som om den velat påminna om, att allt detta spel af färger och glansdagrar var blott ett sista skimmer af lif på en döendes anlete. Och alla fågelröster hade förstummats och intet insektsurr fylde luften, och blott torra skogarnas evigt tungsinta sus hviskade klagande om alltings förgänglighet. Och jag satt och drömde mig tillbaka till de dagar af vågsorl och dofter och sommar och sol, som nu voro för alltid förbi. Och det kom
