ett svårmod i mina tankar, och osökt formade de sig som text till furornas entoniga moll-ackorder.
Men jag väcktes ur mina drömmerier af lifliga röster och högljudt skratt:
— Ah — hier ist raum g’nug! Setzen Sie zich, meine damen!
Jag vände mig om, för att ta de nyinkomna i betraktande.
Det hade i deras tonfall och skratt varit något icke comme il faut, som örat inte misstar sig på, — något alltför högljudt och ogeneradt.
Och deras utseende var inte heller egnadt att korrigera det första intrycket.
Den ena af de begge damerna hade en alltför blomstrande färg, för att man kunde tro den vara fullt naturlig. På hufvudet bar hon en extravagant hatt, hvars eldröda plymer föllo ned öfver ett svall af kolsvarta pannlockar. Hennes blick fäste sig i ogenerad närgångenhet på den ena efter den andra af menniskorna i kupén, medan hon högljudt pratande stälde i ordning åt sig ett beqvämt hörn på bänken midt emot min. Och hennes rörelser hade derunder något af trapezkonstnärinnans kattlika smidighet. Herrn i sällskapet, en fetlagd ung man med finrutig öfverrock och rund mössa utan skärm, tog plats vid hennes sida, under det han förvred sitt ansigte i de löjligaste klowngrimaser. Den tredje i den glada trion kunde jag inte studera så noga, emedan hon satt sig med ryggen mot mig. Jag såg endast en slank flickgestalt i blå regnkappa med smala skullror och nacken litet framåt böjd, och en liten svart sammetstoque på ett rödblondt hufvud. Hon såg inte så extravagant ut som den andra, men naturligtvis var
