Som de andra hade också jag brutit stafven öfver dig, du bleka flicka. Men det var innan jag sett den blick du fäste på den gamle tiggaren. Det är sällan jag sett något mera själfullt än denna din skygga, djupa blick med dess svårmodiga medkänsla, denna blick, som tycktes säga tydligare än ord: „Vi höra begge till mensklighetens pariaskast, du och jag, fastän vi ej veta hvarför. Kanske vi hvardera skulle kunnat bli något annat och bättre än nu som armodets och nödens barn“.
Men tåget brusade vidare, och jag satt och blickade ut på den höstliga naturen, som låg inför mig med redan bleknade färger — svårmodig, fin och eterisk. Och jag tyckte att den påminte om henne — mina tankars föremål. Och jag satt och tänkte på ödets nyckfulla ojämnhet och menskors kortsynta, skefva domar. Och det rann mig i hågen det ställe i den gamla boken — böckernas bok — der det heter: Och många af de främsta skola varda de yttersta och många af de yttersta de främsta. Ja, vi veta så litet. När hon skall träda fram på den stora uppgörelsedagen, den bleka flickan, och säga ödmjukt och stilla: Herre, förbarma dig öfver mig, fastän jag intet godt har gjort“ — då skall kanske den gamla tiggaren stå upp och vittna: „Det har hon gjort mig“ och jämte honom kanske många, många andra af mensklighetens styfbarn. Och hon skall se förvånad och tviflande ut, ty hon har ren för längesedan glömt allt det lilla hon gjort, emedan hon aldrig gjort det med tanke på belöning eller tacksägelser. Men det har allt blifvit uppskrifvet i den stora räkenskapsboken der uppe, der det i flammande stjerneskrift står att läsa: „Allt hvad i gjorden en af dessa
