fastän hennes yttrande åter var riktadt till alla i allmänhet. „Inte vet man ju till hvad de skulle använda dem“.
Mitt hjerta blödde af medlidande med den gamla stackarn, som med sina darrande händer jämkade mössan tillrätta på det gråa hufvudet och derpå beredde sig att lemna kupén — trasig, krokig och stapplande. Och jag drog fram min portmonnä.
Just i detsamma steg hon upp, den smärta unga damen i blå regnkappa, hon som varit den tredje i det glada sällskapet. Hennes begge kamrater hade redan lemnat kupén — det var tydligen deras afsigt att stiga af här — men hon hade ännu stannat qvar, för att samla ihop sina reseffekter. Då hon gick förbi den gamle tiggaren, såg jag, huru hon smög ett enmarksstycke i hans vissnade hand. Den skedde så blixtsnabb och förstulen, denna handling; hon ville påtagligen ej, att den skulle bli observerad af de öfriga passagerarne. Men hon kunde icke afhålla sig från att halfhögt utbrista: „Armer Mensch!“ medan hennes blick fäste sig på den gamle med ett uttryck, som jag inte så snart skall glömma.
I nästa ögonblick hade hon redan lemnat kupén, utan att invänta den gamles tacksägelser.
Efter några minuter satte sig tåget åter i gång, men det hade blifvit så underligt tomt i kupén. Jag saknade henne — den smärta flickan med den klanglösa, veka rösten. Och under hela återstoden af resan hade jag för mig hennes ansigte, sådant det plötsligt vändt sig emot mig — ett genomskinligt blekt, litet ansigte, omgifvet af en gloria rödblondt hår och med ett par ögon, hvilkas brådmogna tungsinthet underligt kontrasterade mot ansigtets barnsliga konturer.
