ja, vi tror snarast, att han vill oss väl, och jag ber jungfrun att inte bli rädd, då hon möter honom.»
Jungfru Spaak var 21 år gammal på den tiden, lätt och rask, obeskrivligt kunnig i alla slags sysslor och göromål, driftig och beslutsam, så att hon fick hushållet att gå som ett urverk, vart hon kom. Men hon var ofantligt rädd för spöken, och hon skulle aldrig ha tagit plats på Hedeby, om hon hade vetat detta på förhand. Men nu var hon där, och en fattig flicka fick minsann akta sig för att rata en god plats. Därför neg hon för friherrinnan, tackade för varningen och försäkrade, att hon inte ämnade låta skrämma sig.
»Ja, vi förstår inte alls anledningen till att han går här», fortsatte matmodern. »Mina döttrar tycker, att han liknar min mans farfar, general Löwensköld, som jungfrun ser där borta på tavlan, och de brukar kalla honom för Generaln. Men jungfrun förstår, att det är ingen, som därmed vill säga, att det är generalen själv — han skulle ha varit en alldeles förträfflig människa —, som går igen. Sanningen är, att vi inte begriper någonting av alltsammans. Och om tjänstfolket kommer med några uttydningar, så hoppas jag, att jungfrun har förstånd nog att inte lyssna till dem.»
Jungfru Spaak neg än en gång och försäkrade, att hon aldrig tillät tjänstfolket minsta skvaller om herrskapet, och därmed var audiensen slut.
Jungfrun var visserligen bara en fattig hushållerska, men som hon var av bättre folk kommen,
7. — Lagerlöf, Löwensköldska ringen.
