fick hon äta vid herrskapets bord liksom inspektoren och guvernanten. Hon var för resten nätt och täck med en liten och späd kropp, ljust hår och blomröda kinder och var inte någon vanprydnad för herrskapsbordet. Alla funno henne vara en hjärtans snäll människa, som förstod att göra sig nyttig på många sätt, och hon blev genast mycket omtyckt.
Hon fick snart märka, att det av friherrinnan omtalade spökeriet var ett vanligt samtalsämne under måltiderna. Än var det en av de unga fröknarna, och än var det guvernanten, som förklarade: »I dag är det jag, som har sett Generaln», alldeles som om detta skulle vara något att sätta värde på och skryta av.
Det gick ingen dag, utan att någon frågade henne om hon ännu inte hade mött gengångaren, och då hon alltjämt måste neka, kunde hon märka, att detta medförde en viss missaktning. Det var, som om hon skulle vara sämre än guvernanten och inspektoren, som båda hade sett Generaln otaliga gånger.
I själva verket hade jungfru Spaak aldrig förr råkat på detta ogenerade sätt gentemot ett spöke, och hon anade från första stund, att det skulle ta en ända med förskräckelse. Hon sade till sig själv, att om det verkligen var en varelse från den andra världen, som visade sig, så var det säkert någon olycklig, som behövde hjälp av de levande för att få ro i sin grav. Hon hörde till
