de resoluta naturerna, och om hon hade fått råda, skulle man ha gjort allvarliga efterforskningar för att komma till botten av saken i stället för att använda den som ett samtalsämne vid middagsbordet.
Men jungfrun visste vad hennes ställning krävde, och ett ord av klander över herrskapets beteende kunde aldrig komma över hennes läppar. Hon aktade sig för egen del att deltaga i skämtet om gengångaren och behöll sina onda aningar för sig själv.
Jungfru Spaak hade varit en hel månad på Hedeby, innan hon fick se spöket. Men en förmiddag, då hon hade varit på vinden för att räkna ut kläder till tvätt, mötte hon oförvarandes i trappan en karl, som raskt drog sig åt sidan för att släppa henne förbi. Det var mittpå ljusa dagen, och hon tänkte inte alls på något spökeri. Hon bara undrade vad en främmande karl kunde ha att beställa uppe på vinden, och hon vände sig om för att fråga honom efter hans ärende. Men i hela trappan märktes inte en människa. Jungfrun sprang hastigt tillbaka uppför den, tittade in på vinden, undersökte mörka vråar och vindskontor, fullt beredd att ta en tjuv i kragen. Men då ingen mänsklig varelse syntes till, kom hon plötsligen underfund med hur det hängde ihop.
»Vad jag är för ett nöt!» utbrast hon. »Det där var naturligtvis ingen annan än Generaln.»
Ja visst, ja visst! Karlen hade ju varit klädd i
