Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109
LÖWENSKÖLDSKA RINGEN

»Jag kan just undra om hon trivs där.»

»Varför skulle man inte trivas på ett så gott ställe?» genmälde jungfrun förbehållsamt.

»Folk säger ju, att det skall spöka där.»

»Man skall inte tro, vad folk pratar», sade jungfrun i en tillrättavisande ton.

»Nej, det skall man ju inte, nej, det vet jag ju», sade den andra.

Det blev tyst en stund. Det märktes ju, att denna kvinna visste något, och i själva verket brann jungfru Spaak av begär att fråga ut henne. Men det var inte riktigt, inte passande.

Det var kvinnan, som började samtalet på nytt.

»Jag tycker, att jungfrun ser snäll ut», sade hon, »och jag vill därför ge jungfrun ett gott råd. Stanna inte för länge på Hedeby, för han, som går där, är inte god att tas med. Han ger sig inte, förrän han får vad han vill ha.»

Jungfru Spaak ämnade först litet högdraget tacka för varningen, men de sista orden väckte hennes nyfikenhet.

»Vad är det han vill ha? Vet ni vad det är han vill ha?»

»Har hon inte reda på det?» sade bondkvinnan. »Ja, då skall jag ingenting mer säga. Det är kanske bäst för henne, att hon ingenting vet.»

Därmed räckte hon handen åt jungfru Spaak, böjde av in på en annan gångstig och var snart utom synhåll.

Jungfru Spaak aktade sig väl att berätta detta