Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
110
SELMA LAGERLÖF

samtal för hela familjen vid middagsbordet, men på eftermiddagen, då baron Adrian hade sökt upp henne i mjölkkammaren, lät hon honom veta vad den främmande kvinnan hade sagt till henne. Han blev verkligen mycket överraskad.

»Det måste ha varit Marit Eriksdotter från Olsbyn», sade han. »Vet jungfrun, att det är första gången på trettio år, som hon har sagt ett vänligt ord till någon från Hedeby. Åt mig har hon en gång lagat en luva, som en Olsbypojke hade slitit sönder, men hon såg ut, som om hon ville riva ögonen ur mig.»

»Men vet hon vad det är, som Generaln söker?»

»Hon vet det bättre än någon annan, jungfru Spaak. Och jag vet det också. Min far har berättat historien för mig. Men föräldrarna vill inte, att den skall talas om för systrarna. De skulle bli spökrädda och kanske inte kunna bo kvar här. Jag får inte heller tala om det för jungfrun.»

»Gud bevare oss!» sade jungfrun. »Om baron har förbjudit det...»

»Det gör mig ont», sade baron Adrian, »jag tror, att jungfrun skulle kunna hjälpa mig.»

»Ack, att det vore så väl!»

»Ty, jag upprepar det», sade baron Adrian, »jag vill hjälpa den stackars gengångaren till ro. Jag är inte rädd för honom. Jag skall följa honom, så snart han kallar på mig. Varför visar han sig för alla andra och aldrig för mig?»