Där blevo de alldeles överglänsta av modern. Om de kommo på en bal, så tävlade ungherrarna om att få dansa med överstinnan, men Eva och Jaquette, de fingo sitta och klä väggarna. Och som förut är sagt, så var det inte bara näcken, som gav serenader utanför det Ekenstedtska huset, men aldrig var det någon, som sjöng under döttrarnas fönster, utan endast under överstinnans. Unga poeter kunde sitta och dikta vers till B. E., men ingen enda var det, som satte ihop några strofer till E. E. eller J. E. De, som ville vara elaka, påstodo, att när det en gång hände, att en underlöjtnant friade till lilla Eva Ekenstedt, så fick han korgen, därför att överstinnan tyckte, att han hade dålig smak.
Överstinnan hade också en överste, en präktig och bra karl, som skulle ha blivit högt uppskattad, vart han hade kommit, bara inte i Karlstad. I Karlstad, där jämförde man översten med överstinnan, och när man såg honom vid sidan av hustrun, som var så lysande och så ovanlig och så rik på infall och så spelande livlig, så tyckte man, att han såg ut som en bondpatron. De, som voro gäster i hans hus, brydde sig knappast om att höra på vad han sade, det var, som om de alls inte skulle ha sett honom. Det var inte tal om att överstinnan skulle ha tillåtit alla dessa, som svärmade omkring henne, det minsta otillbörliga närmande, det fanns ingenting att anmärka på hennes vandel, men att dra fram mannen ur hans skymundan, det tänkte
