hon aldrig på. Hon tyckte nog, att det passade honom bäst att få vara litet obemärkt.
Men denna charmanta överstinnan, denna firade överstinnan, hon hade inte bara en man och två döttrar, utan hon hade också en son. Och den sonen älskade hon, honom beundrade hon, honom drog hon fram i ljuset vid alla möjliga tillfällen. Honom gick det inte an att försumma eller förbise för dem, som voro gäster i det Ekenstedtska huset, ifall man ville göra sig förhoppning om att bli bjuden dit än en gång. Men det skall inte heller förnekas, att överstinnan hade skäl att vara stolt över sonen. Han var både begåvad och hade ett älskligt sätt och ett tilldragande yttre. Han var varken oförskämd eller påflugen som andra bortskämda barn. Han skolkade inte från skolan, och han gjorde aldrig några fuffens för lärarna. Han var mer romantiskt anlagd än systrarna. Innan han var åtta år fyllda, kunde han sätta ihop riktigt nätta vers. Han kunde komma och berätta för modern, att han hade hört näcken spela och sett älvorna dansa på Voxnäs-ängarna. Han hade fina drag och stora, mörka ögon, och han var sin mors rätta barn i alla hänseenden.
Fastän han intog hela platsen i överstinnans hjärta, så kunde man inte precis säga, att hon var en svag mor. Åtminstone fick då Karl-Artur Ekenstedt lära sig att arbeta. Hon satte honom högre än alla andra skapade varelser, men just därför gick det inte an för honom att komma hem från
