att hon inte brydde sig om något annat än hans kärlek, kanske uppgav hon att tänka på detta lektorat, som hade varit nära att skilja dem.
Hon sade ingenting, men han lyssnade till hennes tankar. »Låt oss endast snart komma tillsammans! Jag gör inga villkor, jag begär ingenting annat än din kärlek.»
Ah, men skulle han då låta henne så helt överträffa honom i ädelmod? Nej, han ville göra henne den största glädje. Han ville tillviska henne, att nu, då han kände hennes sinnelag, nu vågade han. Nu ville han söka skaffa dem ett anständigt levebröd.
Vad denna tystnad var ljuv! Månne hon hörde vad han sade till sig själv? Hörde hon de löften, som han gav henne?
Han gjorde en ansträngning för att ge ord åt sina tankar.
»Ack, Charlotte», började han, »hur skall jag någonsin kunna återgälda dig vad du i dag har försakat för min skull?»
Hon satt med huvudet lutat mot hans axel, och han kunde inte se hennes ansikte just då. »Min älskade vän», hörde han henne svara. »Jag är inte orolig. Jag är viss om att du skall ge mig full ersättning.»
Ersättning — vad menade hon? Menade hon, att hon inte begärde någon annan ersättning än hans kärlek? Eller menade hon något annat? Varför höll hon huvudet böjt? Varför såg hon honom
