Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
72
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

Detta svar föreföll honom som en riktig grovhet. Den avslöjades förargelse gav sig luft.

Charlotte reste sig för att gå sin väg. Men han grep henne om armen och höll kvar henne. Detta samtal måste föras till slut.

Vad Charlotte hade sagt om fruarna i kyrkbyn hade fört hans tankar till fru Sundler. Han mindes vad hon hade berättat. Hans vrede steg vid detta minne. Hans inre kom i kokning.

Under sinnesrörelsen slog den dörren upp i hans själ, som ledde in i rummet, där de vältaliga och starka orden hängde i klasar och rankor. Han började tala till henne starkt och manande. Han förebrådde henne hennes världskärlek, hennes högmod, hennes fåfänga.

Men Charlotte hörde inte länge på honom.

»Så dålig jag är», påminde hon i mjuk ton, »så har jag ändå idag sagt nej till Schagerström.»

Han förfärades över hennes skamlöshet.

»Gode Gud, hurudan är denna kvinna skapad?» utbrast han. »Hon har ju nyss erkänt, att hon sade nej till Schagerström, endast därför att hon tyckte, att det var förmer att bli gift med en biskop än med en brukspatron.»

Under allt detta talade en liten lugnande stämma i hans själ. Den sade till honom, att han skulle ta sig i akt. Hade han inte märkt, att Charlotte Löwensköld var sådan, att hon föraktade att försvara sig? Om någon trodde henne om ont, sökte hon aldrig ta denne ur sin onda tro.