jag skall bli domprost och biskop, som du sade nej till Schagerström.»
Nu steg färgen på hennes kinder. Aha, det Löwensköldska blodet kom i svallning. Men hon värdigades alltjämt inte svara.
Men han måste ha svar. Han måste ha svar.
»Hör du inte, att jag frågar dig om det var, därför att du väntar, att jag skall bli domprost och biskop, som du sade nej till Schagerström?»
Hon knyckte på nacken, ögonen lågade. Med en ton av djupaste förakt utslungade hon: »Naturligtvis.»
Han reste sig. Han ville inte mer sitta bredvid henne. Hans smärta över hennes svar var oerhörd, men han skulle inte erkänna detta inför en sådan varelse som Charlotte. Dock, han ville inte ha något att förebrå sig. Han gjorde ännu ett försök att tala milt och vänligt till detta förtappade världens barn.
»Kära Charlotte, jag kan inte vara dig nog tacksam för din uppriktighet. Jag förstår nu, att för dig är den yttre ställningen allt. En obrottslig vandel, en trogen strävan att vandra i Kristi, min mästares, fotspår har ingen betydelse för dig.»
Sköna och fridsamma ord. Han avvaktade med spänning hennes svar.
»Kära Karl-Artur, jag tror nog, att jag förstår ditt värde, fastän jag inte krumbuktar för dig så mycket som fruarna borta i kyrkbyn.»
