bostäder i kyrkbyn, och kom upp på vägen rätt framför Karl-Artur.
Hon hade kommit så plötsligt, att det endast var ett par steg mellan dem, då han först märkte henne. Han stannade tvärt. Hans första tanke var denna:
»Se där, där är hon! Var det inte detta jag sade? Jag kände på mig, att just nu skulle hon komma i min väg.»
Därpå knäppte han händerna för att tacka Gud för hans stora, förunderliga nåd.
Hon, som kom emot honom, var ingen av den traktens människor, utan en ung kvinna från någon av de nordliga dalsocknarna, som gick omkring och drev gårdfarihandel. Efter hemsocknens sed var hon klädd i rött och grönt, vitt och svart, och i Korskyrka, där den gamla sockendräkten för längesedan var bortlagd, lyste hon som en vildmarksros. För resten var hon själv ännu mycket vackrare än kläderna. Hennes hår krusade sig kring en präktig panna, som dessförutan skulle ha förefallit väl hög, och ansiktsdragen voro ädelt utformade. Men framför allt var det de djupa, sorgmodiga ögonen och de täta, svarta ögonbrynen, som avgjorde saken. Så snart man såg dem, måste man erkänna, att de voro så vackra, att de skulle ha skänkt skönhet åt vilket ansikte som helst. Till på köpet var hon lång och ståtlig, inte smärt, men rygg en stor, svart lädersäck, full av handelsvaror, man inte tvivla på ett ögonblick. Hon bar på sin väl byggd. Att hon var frisk och stark, behövde
