men det oaktat gick hon alldeles rak och rörde sig med en lätthet, som om hon inte hade vetat av någon börda.
Vad Karl-Artur beträffar, så kände han sig nästan bländad. Han sade till sig själv, att det var sommaren, som kom emot honom. Detta var den rika, varma, blomstrande sommar, som hade regerat detta år. Om han hade kunnat avbilda den, skulle den ha sett ut just på detta sätt.
Men om det var sommaren, som kom, så var det inte en sommar, som han behövde frukta. Tvärtom. Det var Guds mening, att han skulle lägga den till sitt hjärta och fröjdas över dess skönhet. Han behövde inte känna några farhågor. Denna hans brud, så grann och fager hon var, kom ifrån fjärran fjälltrakter, från fattigdom och ringhet. Hon visste ingenting om rikedomens lockelser eller om den besynnerliga kärleken för de jordiska tingen, som kommer slättfolket att glömma skaparen för det skapade. Hon, denna armodets dotter, skulle inte tveka att förena sig med en man, som ville förbli fattig under hela sitt liv.
I sanning, det finns ingenting, som övergår Guds visdom. Han visste vad som var honom av nöden. Endast genom en vink av sin hand ställde Gud i hans väg den unga kvinna, som passade honom bättre än envar annan.
Den unge prästen var så inne i sina egna tankar, att han inte gjorde en rörelse för att närma sig den vackra dalkullan. Men hon, som märkte
