väg dit. Kom du bara ut i köket, så får du köpa hela påsen av mig.»
Nu trodde hon, att han skulle ge sig till freds, men den unge mannen stod alltjämt hindrande i hennes väg.
»Jag vill inte köpa dina varor», sade han. »Jag vill fråga dig om du vill bli min hustru.»
Han uttalade dessa ord med ansträngd röst. Han kände en stark rörelse. Han tyckte, att hela naturen — fåglarna, trädens brusande löv, den betande boskapen — var medveten om det högtidliga, som försiggick, att alla dessa höllo sig stilla för att invänta den unga kvinnans svar.
Hon vände sig hastigt emot honom, som för att se om han menade allvar, men tycktes för övrigt ganska likgiltig.
»Vi kan mötas här på vägen klockan tio i kväll», sade hon. »Nu har jag mitt att tänka på.»
Hon fortsatte framåt prostgården, och han lät henne gå. Han visste, att hon skulle komma tillbaka och att hon skulle svara ja. Var hon inte den brud, som Gud hade bestämt för honom?
Själv var han inte i lynne att gå hem och sätta sig till arbetet. Han vek av uppåt höjden, utmed vilken vägen rundade sig. När han hade hunnit så pass långt in i snåren, att ingen såg honom, kastade han sig ner på marken.
Vilken lycka, vilken underbar lycka! Vilka faror han hade undgått! Hur underbara voro inte denna dags händelser!
