smör, så att han kunde få stilla den förfärliga hungern?
Fru Sundler var inte förgäves dotter till en så utmärkt hushållsmänniska som Malvina Spaak. Ingen kunde säga om henne, att hon inte hade sitt hus i ordning, och hon plockade genast fram ur sitt skafferi inte allenast bröd och smör utan också ägg och skinka och mjölk.
Och i glädjen över att Karl-Artur hade kommit tillbaka och begärde hjälp av henne som av en gammal vän från mödernegården fick hon någorlunda igen sin tillförsikt, så att hon kunde säga honom hur bedrövad hon var över att hon på förmiddagen hade yttrat något sårande om Charlotte. Han måtte då väl inte ha trott, att hon hade velat stifta någon osämja mellan honom och hans fästmö? Nej, hon förstod ju, att detta, att ägna sig åt skolan, var ett vackert kall också det, men hon kunde inte hjälpa, att hon hoppades, ja, att hon varje dag bad till Gud, att doktor Ekenstedt måtte komma att stanna kvar som präst här ute på landsbygden, där man var så försummad, där man hade så få tillfällen att få höra en levande förkunnelse.
Karl-Artur svarade förstås, att om någon skulle be om ursäkt, så var det väl han. Men för resten skulle hon inte ångra sina ord. Han visste nu, att det var Försynen, som hade lagt dem på hennes läppar. De hade varit honom till hjälp och till väckelse.