ofta om sommarkvällarna, hade hon avvisat honom så tvärt, att han hade flytt ur huset och tagit sin tillflykt till gästgivargården.
Detta ökade än mer hennes bedrövelse, för hon ville vara fullkomlig och otadlig både inför andra och inför sig själv, och hon visste ju, att organist Sundler hade gift sig med henne, bara därför att han beundrade hennes sångröst så utomordentligt, att han varje dag ville ha tillfälle att höra den. Och hon hade alltid redligt avbetalat vad hon var honom skyldig för att hon nu hade ett litet nätt hem och slapp att tjäna sitt bröd som fattig guvernant, men denna dag förmådde hon inte. Om hon hade höjt sin röst i Guds hus denna kväll, skulle det inte ha blivit välljud och fromma ord, som hade strömmat över hennes läppar, utan klagorop och hädelse.
Men till hennes stora och obeskrivliga glädje hade Karl-Artur kommit till henne så där vid halvniotiden på kvällen. Han hade trätt in glad och ogenerad och frågat om hon ville ge honom kvällsvard. Hon hade säkert sett litet förvånad ut över denna begäran, och då hade han förklarat, att han hade legat och sovit i skogen hela eftermiddagen. Han måtte ha varit mycket trött, för han hade inte bara sovit över middagen utan hade också försummat kvällsvarden, som i prostgården alltid stod på bordet precis klockan åtta. Kunde det vara möjligt, att fru Sundler hade hemma litet bröd och
