du mötte?» sade Charlotte i samma obesvärade ton, varmed hon hade börjat samtalet.
»Ja, Charlotte, jag lät Gud välja för mig.»
»Och det gick förstås rent på tok», utropade hon.
Han kände igen den gamla Charlotte på detta vanvördiga yttrande, och han kunde inte avstå från nöjet att ge henne en passande tillrättavisning.
»Ja», sade han, »att förlita sig på Gud, det har alltid varit galenskap, det, i Charlottes ögon.»
Hennes hand ryckte till litet. Skeden klirrade mot koppen, men hon lät inte förleda sig till något vredesutbrott.
»Nej», sade hon, »låt oss för all del inte börja på som i går!»
»Det tycker jag Charlotte har så rätt i. I all synnerhet som jag aldrig förr har känt mig så lycklig.»
Det var kanske en grymhet, men han kände ett oavvisligt behov att låta henne veta, att han var förlikt med sin Gud, att hans själ hade kommit till ro.
»Jaså, du är lycklig», sade Charlotte.
Det var inte så lätt att tolka vad som låg i det yttrandet. Var det bitter smärta, eller var det endast hånfull förvåning?
»Jag ser min väg klar framför mig. Alla hinder för att föra ett liv i Jesu anda är undanröjda. Gud har sänt den rätta kvinnan i min väg.»
Han betonade sin nuvarande lycka mer, än nödigt var. Men det var något i hennes lugn, som