Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
99
MORGONKAFFET

oroade honom. Hon tycktes ännu inte förstå, att det hela var allvar, att saken var avgjord för all framtid.

»Det ser ut, som om det skulle ha gått bättre för dig, än jag trodde», återtog Charlotte i fullkomlig vardagston. »Jag skall ingenting säga, förrän jag har fått höra vem du nu är förlovad med.»

»Hon heter Anna Svärd», sade han, »Anna Svärd.»

Omöjligt att låta bli att upprepa namnet. Sommarnattens förtrollning, den unga kärlekens tjuskraft återfördes i hans minne med dessa ljud och förtogo det nuvarande ögonblickets obehag.

»Anna Svärd», upprepade Charlotte. Men ack, med vilken olikhet i tonfallet! »Är det någon, som jag känner?»

»Nog tror jag, att Charlotte har sett henne. Hon är från Dalarna.»

Charlottes min var lika hjälplöst frågande.

»Det är en enkel, fattig människa, Charlotte. Charlotte skall inte tänka på någon av sina fina bekantskaper.»

»Det kan väl aldrig...!» Hon ropade till så häftigt, att han måste se på henne. Det rörliga ansiktet uttryckte verkligen den högsta förskräckelse.

»Den där dalkullan, som var inne i köket i går... Gud i himlen, Karl-Artur! Jag tycker mig ha hört sägas, att hon heter Anna Svärd.»

Hennes förfäran var äkta, därpå kunde han inte tvivla. Men den var inte angenämare fördenskull.