Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
115
SOCKERSKÅLEN

de klampade, då hon gick, och det luktade av lädret.

Jaquette förde henne genom flera vackra rum in till överstinnans kabinett, och då Charlotte vandrade genom våningen och lade märke till parkettgolven, de stora speglarna och de vackra pannåerna över dörrarna, gav hon alltsammans förlorat. Hon kunde aldrig bli godtagen som svärdotter i det här huset, det förstod hon. Det var den rysligaste dumhet, att hon hade farit hit.

När Charlotte kom in till överstinnan, minskades ju ingalunda hennes intryck av att ha hoppat i galen tunna. Överstinnan satt vid fönstret i en svängd länstol och läste i en fransk bok. Då hon fick se Charlotte, yttrade hon några ord på franska. Hon var väl så inne i läsningen, att hon inte ens själv märkte det. Och Charlotte förstod vad hon sade, men det retade henne, att den fina frun liksom sökte lista ut hennes språkkunskaper, och hon svarade på den allra tarvligaste värmländska. Hon talade inte sådan värmländska, som brukas bland herrskapsfolk och som ju är ganska lättfattlig, utan hon talade tjänstefolkets och böndernas värmländska, som är något helt annat.

Den fina frun höjde litet på ögonbrynen och såg ganska road ut, och Charlotte gick på och visade sin häpnadsväckande värmländska språkförmåga. När hon inte kunde få skrika eller dansa eller slå sönder något, så var det en tröst att tala värmländska. Detta spelet, det var i alla fall förlorat,