inom henne, alltsedan hon for hemifrån. Hon grävde djupt ner i sockerskålen med ströskeden och sockrade så, att hennes tallrik såg ut som en snödriva.
Det blev underligt tyst vid bordet. Alla förstodo ju, att detta inte kunde gå väl. Det dröjde inte heller länge, förrän det kom en liten anmärkning från överstinnan.
»De måtte ha bra sura hallon i Korskyrka. Här hos oss är de inte så farliga. Jag tror knappt, att det behövs mer socker.»
Men Charlotte fortsatte att sockra. På samma gång sade hon till sig själv: »Om jag håller på att sockra, så får jag inte Karl-Artur och blir evigt olycklig, men jag måste sockra i alla fall.»
Överstinnan höjde litet på axlarna och vände sig till domprosten för att fortsätta samtalet. Det var tydligt, att hon inte ville ta i med hårdhandskarna.
Men översten sökte nu komma sin hustru till hjälp.
»Ni fördärvar alldeles smaken på bären, kära fröken Charlotte.»
Knappt hade han sagt ut orden, förrän Charlotte lade ströskeden ifrån sig. I stället fattade hon om sockerskålen med bägge händer och välvde allt dess innehåll ner i sin tallrik.
Därpå ställde hon ner skålen på bordet igen och lade dit ströskeden. Och så satte hon sig
