Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119
SOCKERSKÅLEN

till rätta på stolen och stirrade rakt ut på bordssällskapet, färdig att ta emot stormen.

»Jaquette», sade översten, »kanske du vill ta din väninna med upp på ditt rum!»

Men överstinnan höll avvärjande upp handen.

»Nej, nej, nej, för all del», sade hon, »inte på det viset.»

Hon satt tyst ett par ögonblick liksom för att tänka efter vad hon skulle säga. Därpå fick hon en liten munter glimt i de söta ögonen och började tala. Men hon vände sig inte till Charlotte, utan till domprosten.

»Har kusin hört hur det tillgick, då min faster Clementine blev gift med grev Cronfelt? Fäderna å ömse håll hade råkats vid riksdagen i Stockholm och kommit överens om partiet, men då allt var klappat och klart mellan dem, sade den unga greven ifrån, att han åtminstone ville se sin tillkommande, innan han gick in på saken. Men faster Clementine satt hemma på Hedeby, och som det skulle ha väckt uppseende, om hon helt hastigt hade blivit hämtad till Stockholm, så bestämdes det, att greven skulle fara till Bro socken och se henne i kyrkan. Nå, kusin, min faster Clementine hade ingenting emot att bli gift med en ung, vacker greve, men hon hade fått reda på att han skulle komma till kyrkan för att titta på henne, och hon tyckte inte om att så där bli utställd till beskådande. Helst hade hon inte alls gått i kyrkan den söndagen, men dåförtiden kom det inte i fråga,