Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
125
BREVET

om andungarna voro vuxna. Då man inte längre kunde se henne från prostgården, skulle hon vika av åt kyrkbyn, ty där borta fanns naturligtvis personen, som hade drupit giftet i Karl-Arturs öra.

Hon tänkte sig, att hon skulle ha stannat utanför huset, där »personen» bodde, och kalla ut henne på gatan. Och så snart som hon kom till synes, skulle hon sikta rätt på hjärtat och fälla henne.

Om hon endast hade vetat vem av alla de fruar, som funnos i kyrkbyn, som var den skyldiga, skulle denna bestraffning redan vara utförd, men hon hade funnit, att hon var tvungen att vänta, tills hon fick full säkerhet. Ett ögonblick hade hon ämnat göra som Karl-Artur och helt enkelt gå ut med bössan, i förlitande på att Gud skulle föra den skyldiga i hennes väg, men det hade hon avstått ifrån. Den rätta brottslingen kunde ju ha gått fri, och det unnade hon henne inte.

Inte tjänade det något till att gå ner i flygeln och fråga Karl-Artur vem det var, som han hade talat vid i går afton. Å nej, så pass klok var han, att han inte skulle ha svarat på den frågan.

I stället hade hon nu beslutat sig för att gå fram med list. Hon ville visa sig lugn, lugn och oberörd. På det sättet skulle hon nog snart locka ur honom hemligheten.

Hon hade genast försökt att lägga band på sig. I sin förvirring hade hon slitit sönder Schagerströms bukett, men nu samlade hon upp rosenbladen