och kastade ut dem i soplåren. Hon tvang sig att söka reda på förlovningsringen, som Karl-Artur hade skickat henne och som hade rullat utåt golvet. Sedan hade hon gått upp på sitt rum, och då hon hade funnit, att klockan inte var mer än halv åtta, så att hon hade riklig tid på sig, innan hon kunde råka Karl-Artur vid frukostbordet, hade hon satt sig att skriva till sin älskade svärmor.
När detta brev nådde Karlstad, skulle allt vara över. Hennes beslut var lika fast som någonsin. Men hon var glad åt dröjsmålet. Hon hade därigenom fått förklara saken för den enda, om vars omdöme hon var angelägen, och hon hade fått säga hur hennes hjärta alltid, i alla skiften hängde fast vid hennes beundransvärda, hennes över allt annat älskade vän och moder.
— — —
Så långt hade hon skrivit. Brevet var färdigt, och hon började läsa igenom det. Ja, det var tydligt och klart skrivet. Hon hoppades, att överstinnan skulle förstå, att hon var utan skuld, att hon var orättvist anklagad, att hon hade rätt att hämnas.
Men då Charlotte läste igenom brevet, fäste hon sig vid något annat. Hon såg, att hon i sitt begär att förklara sin egen oskuld hade kommit att lämna en ofördelaktig skildring av Karl-Artur.
Hon läste och läste och blev het i huvudet av oro. Tänk, om hon skreve så, att översten och överstinnan komme att vredgas på Karl-Artur!
