»Tant Regina är alltför god.»
»Ja, nu blir det att äta dubbelt så mycket för att ta igen det försummade.»
»Jag skall säga min nådiga tant, att det gick ingen nöd på mig. Jag gick in till organistens på hemvägen, och fru Sundler gav mig kvällsvard.»
Ett aldrig så litet utrop kom från Charlottes håll. Karl-Artur vände hastigt ögonen mot henne och blev på samma gång röd över hela ansiktet. Han hade inte bort nämna fru Sundlers namn. Nu skulle kanske Charlotte springa upp och säga, att hon förstod, att det var fru Sundler, som hade anklagat henne, och ställa till med ett uppträde.
Men Charlotte rörde sig inte. Och över hennes ansikte vilade den fullkomligaste ro. Om Karl-Artur inte hade vetat hur mycken bakslughet som bodde bakom den vita pannan, skulle han ha sagt, att den strålade av något inre ljus.
Det var emellertid inte att undra över att Charlotte väckte bordskamraternas förvåning. Inom henne försiggick verkligen något utomordentligt.
Eller kanske är det orätt att kalla det så, eftersom det inte var något annat, än vad var och en av oss torde ha erfarit någon gång, när vi efter fattig förmåga ha försökt att fullgöra en tung plikt eller pålagt oss en försakelse. Det är mer än troligt, att vi voro i misshumör under utförandet. Ingen entusiasm, ja, inte en gång någon tro på att vi handlade rätt och klokt kom till vår hjälp, och vad vi väntade oss för oss själva av den goda
