handlingen var inte annat än fortsatt jämmer och elände. Men så, helt hastigt, märkte vi hur hjärtat gjorde ett språng av glädje, hur det började röra sig så lätt som en dansande, och en fullkomlig tillfredsställelse uppfyllde hela vår varelse. Genom ett under kände vi oss höjda över vårt vanliga, alldagliga jag, vi erforo en absolut likgiltighet för alla obehag, ja, vi voro övertygade, att från och med denna stund skulle vi gå oberörda genom världen, ingenting skulle kunna rubba den stilla, högtidliga glädje, som fyllde oss.
Någonting i den vägen var det, som hade kommit över Charlotte, medan hon åt sin frukost. Olyckskänslorna, vreden, hämnden, den sårade stoltheten, den försmådda kärleken, allt var trängt åt sidan för det stora jubel, som hennes själ kände över att hon hade uppoffrat sig för den älskade.
I detta ögonblick fanns ingenting annat inom henne än mild kärleksfullhet och ömt förstående. Hon fann alla människor beundransvärda. Hon kunde bara inte älska dem tillräckligt.
Hon satt och såg på prosten Forsius, som var en liten, torr gubbe med kal hjässa, rakad haka, en ofantlig panna och små pigga ögon. Han liknade mera en universitetsprofessor än en präst, och han hade också verkligen utbildat sig till vetenskapsman. Han var född på sjuttonhundratalet, då man ännu svärmade för Linné, han hade ägnat sig åt naturkunnighet samt hade just hunnit att bli professor i botanik i Lund, då han blev kallad
