och onödigt ängslig. Nu förstod hon honom på ett helt annat sätt.
Och prostinnan...
Charlotte vände blickarna mot den gamla frun, som var storväxt och knotig, utan minsta spår till något behagligt i sitt yttre. Håret, som inte ville bli grått, fastän hon var nästan lika gammal som mannen, bar hon benat i pannan och nerkammat över öronen, sedan försvann det under en svart tyllmössa. Det skylde en god del av ansiktet, och Charlotte antog nästan, att det skedde med beräkning, ty prostinnan hade inte mycket vackert att visa. Hon tyckte kanske, att det var nog, att man fick betrakta hennes ögon, som liknade två runda pepparkorn, hennes trubbiga näsa med de uppspärrade näsborrarna, hennes ögonbryn, som bara voro ett par små tofsar, hennes breda mun och stora kindknotor.
Hon såg sträng ut, men om hon verkligen höll en smula efter sitt husfolk, så var hon dock värst mot sig själv. Hon unnade sig aldrig någon vila. Man brukade säga i socknen, att det inte var någon lätt sak att vara kropp åt prostinnan Forsius. Hon var visst inte nöjd med att sitta stilla i en soffa med ett broderi eller en virkning, nej, riktiga grovsysslor skulle det vara, för att hon skulle känna sig belåten. I hela sitt liv hade hon aldrig företagit sig något så onyttigt som att läsa en roman eller klinka på ett klaver.
Charlotte, som kanske ibland hade funnit henne
