alldeles onödigt arbetsgirig, kunde denna morgon inte beundra henne nog. Var det inte vackert att aldrig spara sig, utan vara outtröttligt verksam ända in i höga ålderdomen? Var det inte vackert att vilja ha det rent och ordentligt in i den minsta vrå, att egentligen inte begära något annat av livet än att få arbeta?
Och dessutom var hon ju långt ifrån tråkig. En sådan blick hon hade för allt, som var lustigt, och en sådan förmåga att säga lustiga saker, som kommo folk att ligga dubbla av skratt!
Prostinnan hade fortsatt att tala med Karl-Artur om fru Sundler. Han hade berättat, att han hade sökt upp henne, därför att hon var dotter till en gammal vän i familjen, Malvina Spaak.
»Ja visst, ja visst», sade prostinnan, som kände till hela Värmland och framför allt alla dem, som hade dugt något till i hushållsväg. »Malvina Spaak var en duktig och reell människa.»
Karl-Artur frågade om hon inte tyckte, att dottern var likaså förträfflig som modern.
»Jag vill inte säga annat, än att hon sköter sitt hus», sade prostinnan, »men jag är rädd, att hon är litet bortkollrad.»
»Bortkollrad?» upprepade Karl-Artur i en frågande ton.
»Ja visst, bortkollrad. Det är ingen, som tycker om henne, och därför har jag försökt tala litet vid henne, och vet Karl-Artur vad hon sade till mig en gång, då hon skulle ta avsked? Jo, så här
