förlovning med dalkullan redan skulle vara ett allmänt samtalsämne, men nu började hon frukta, att det just var allt detta, som man avhandlade så ivrigt och högröstat.
»Det är den välsignade organistfrun, som har varit ute och skvallrat», tänkte hon. »Det var just en skön förtrogen, som Karl-Artur skaffade sig.»
Men inte ett ögonblick funderade hon på att vända om. Att gå ur vägen för en hop skvallersystrar skulle ju inte ha kommit i fråga även under vanliga förhållanden, så mycket mindre då denna förmiddag, då hon var fullkomligt känslolös för allt, vad tadel hette.
Det blev alldeles stilla i det stora rummet, där de namnsdagsfirande damerna höllo till, då de nya gästerna anlände. Endast en gammal fru, som mycket ivrigt höll på att förklara något för sin granne och satt med pekfingret högt upplyftat, utropade ännu:
»Ett mer, syster lilla! Vad hände inte häromdagen!»
Alla människorna sågo förlägna ut. Man hade nog inte väntat, att fruntimmerna från prostgården skulle infinna sig.
Apotekarfrun skyndade emellertid välkomnande emot dem, och prostinnan Forsius, som ingenting visste om allt det, som Charlotte och Karl-Artur hade ställt till, kände sig fullkomligt obesvärad, fastän hon nog märkte, att någonting var på tok. Så gammal hon var, var hon mjuk i knäna som
