en dansös, och hon gjorde nu först en stor reverens för hela sällskapet. Sedan gick hon omkring och hälsade på var och en särskild under ständigt nigande. Charlotte, som tyckte sig mötas av ett illa dolt ogillande, följde i hennes spår. Hennes nigningar voro betydligt mindre djupa än prostinnans, men med denna var ju i alla fall ingen tävlan möjlig.
Den unga flickan märkte snart, att alla undveko henne. Då hon hade fått sin kopp kaffe och tagit plats vid ett av fönsterborden, kom ingen och satte sig på den lediga stolen mittemot. På samma sätt gick det, då kaffet var drucket och virkningar och broderier plockades fram ur redikyler och pirater. Hon fick sitta där ensam, utan att någon tycktes märka, att hon ens fanns till.
Runtomkring henne sutto grupper av damer, som stucko huvudena samman, så att spetsarna och krusen på deras stora tyllmössor trasslade sig samman. Alla sänkte rösterna för att inte höras av henne, dock uppfattade hon gång på gång deras ivriga: »Ett mer, syster lilla, ett mer! Vad hände inte häromdagen!»
Nu berättade de alltså för varandra, att hon först hade sagt nej till Schagerström, men att hon sedan hade ångrat sig och helt illistigt ställt till med ett gräl med fästmannan, för att han i häftigheten skulle bryta förlovningen. Så finurligt uttänkt! All blamen skulle falla på honom. Om henne skulle ingen kunna säga, att hon hade gett en
