Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Schagerström.

Under hemresan från det misslyckade frieriet i prostgården satt Schagerström hela tiden med ett litet småleende på läpparna. Om det inte hade varit för kuskens och betjäntens skull, hade han kunnat storskratta, så löjligt föreföll det honom, att han, som hade rest ut för att bevisa en stor välgärning åt en fattig sällskapsdam, hade blivit på det sättet snäst och tillstukad.

»Men hon hade fullkomligt rätt i vad hon sade», mumlade han. »Visst tusan hade hon rätt. Egentligen begriper jag inte, att jag inte tänkte på den saken själv, innan jag gav mig ut på friarfärden.

»För resten klädde det henne förträffligt att flamma upp så där», fortfor han med sina funderingar. »Den belöningen fick jag ändå för mitt besvär. Det var roligt att se henne så vacker.»

När han hade åkt en stund, sade han till sig själv, att om han också hade burit sig dumt åt, så var han ändå glad åt den här historien, därför att han hade fått lära känna en människa, som rakt inte frågade efter, att han var den rikaste mannen i Korskyrka. Den unga flickan hade minsann inte gjort något försök att ställa sig in. Inte alls låtsat om, att hon hade en millionär