framför sig, utan behandlat honom som den förste bäste trashank.
»En sådan karaktär på den flickungen!» tänkte han. »Jag skulle verkligen önska, att hon inte tyckte alltför illa om mig. Bevare mig väl, jag skall visst inte fria till henne någon mer gång, men jag skulle vilja visa henne, att jag inte är ett sådant nöt, att jag vredgas på henne för den läxa hon gav mig.»
Hela eftermiddagen grubblade han över hur han skulle försona sin framfusighet, och till sist trodde han sig verkligen ha funnit ut något lämpligt. Men denna gång ville han inte rusa åstad i blindo. Han ville förbereda saken och göra nödiga undersökningar för att inte åter råka illa ut.
Fram emot kvällen föll det honom in, att det inte kunde skada, om han redan nu visade Charlotte en liten artighet. Det skulle roa honom att sända henne litet blommor. Om hon toge emot dem, så skulle det sedan gå lättare att komma på god fot med henne. Han skyndade genast ut i trädgården.
»Nu, mäster», sade han till trädgårdsmästarn, »vill jag, att han skall göra mig en riktigt vacker bukett. Få se, vad han har att bjuda på!»
»Det vackraste jag har», sade trädgårdsmästarn, »är väl de här röda nejlikorna. Vi kunde sätta dem i mitten, kanta med lövkojor och sedan blanda in litet reseda.»
Men Schagerström rynkade på näsan.
