Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/294

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
154
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

skulle kunna hitta på. Ha, ha, ha, jag riktigt gläder mig.»

Det var en stor missräkning för de båda resande, då de vid ankomsten till prostgården fingo veta av husjungfrun, att frun och fröken ännu inte hade kommit tillbaka från namnsdagsfirandet i kyrkbyn. Men prosten, som visste, att det inte skulle dröja mycket länge, innan de visade sig, bad Schagerström följa med in i hans egna rum, som lågo på nedre botten. I dag hade han inte en tanke på att bedja honom stiga upp i övre salongen.

Prosten hade två rum till sin disposition. Det yttre var ämbetsrum, stort och kalt. Ett ofantligt skrivbord, två skrivstolar, en lång skinnsoffa och en väggfast bokhylla för de digra församlingsböckerna utgjorde hela inredningen, om man inte ville räkna några stora kaktusväxter i ett fönster, som blommade, som om de hade stått i lågor. I det inre rummet hade prostinnan inrättat det mycket bekvämt åt sin kära gubbe. Golvet var täckt med en hemvävd matta, möblerna voro vackra och ändamålsenliga. Där funnos stoppade soffor och länstolar, ett skrivbord med många fack, långa bokhyllor, en stor uppsättning pipor och för resten buntar med pressade blommor i gråpappersomslag över både högt och lågt.

Hit in ämnade prosten naturligtvis föra Schagerström, men då de passerade ämbetsrummet, råkade de Karl-Artur, som satt vid den väldiga pulpeten