och förde in födda och döda i en kolossalt journal. Han reste sig, då de trädde inom dörren, och blev föreställd för Schagerström.
»Ja, i dag behöver inte brukspatron fara härifrån med oförrättat ärende», sade han litet maliciöst, då han hälsade.
Vem kan förundra sig över att han kände sig utomordentligt upprörd över att se Schagerström komma till prostgården? Hur kunde han undgå att tro, att de alla, prosten, prostinnan och Charlotte, voro i förbund, för att det förhastade avslaget skulle kunna återkallas? Om han ännu hade hyst minsta tvivel på Charlottes oärlighet, måste inte åsynen av friaren, som denna dag av prosten själv återfördes till prostgården, ha gett honom full visshet? Naturligtvis angick det inte längre honom vem Charlotte gifte sig med, men han fann dock i denna brådska något ofint, något hänsynslöst. Det var avskyvärt helt enkelt, att man i ett prästhus visade sig så ytterligt ivrig att skaffa en släkting ett rikt giftermål.
Den gamle prosten, som inte visste, att förlovningen med Charlotte var uppslagen, såg undrande på Karl-Artur. Han kunde inte fullt fatta meningen med hans ord, men som han av tonfallet förstod, att han var fientligt stämd mot Schagerström, ansåg han det klokast att låta honom veta, att brukspatronen inte denna gång var ute i friarärende.
»Det är egentligen för att träffa dig, som
