Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
176
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

sig en adjunkt, sluppit ifrån en mängd ledsamma göromål och levat upp på nytt.

»Ja visst», sade han. »Hon skänkte mig en hel rad goda år genom det där påhittet. Just det där är det, som tränger sig fram, då jag vill gräla på henne, så att jag kan ingen vart komma med min straffpredikan.»

Prostinnan svarade ingenting, men i all hemlighet torkade hon bort en tår ur ögonvrån.

Emellertid insåg hon, att det denna gång inte gick an att låta Charlotte undslippa all tillrättavisning, och tog upp saken på nytt.

»Ja, allt det där kan vara gott och väl, men du vill väl inte säga, att du inte alls ämnar ta reda på om det var Charlotte, som bröt förlovningen?»

»När man inte ser sin väg klar för sig, så är det bäst att stå stilla och vänta», sade gubben. »Det tycker jag att vi skall göra den här gången, både du och jag.»

»Du kan inte stå till svars med att låta Schagerström gifta sig med Charlotte, om hon är sådan, som folk säger.»

»Om Schagerström skulle komma och fråga mig», sade prosten, »så vet jag nog vad jag skulle svara honom.»

»Jaså», sade prostinnan, »och vad skulle det vara?»

»Jag skulle säga till honom, att om jag själv vore femti år yngre och ungkarl...»