Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/317

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
177
STRAFFPREDIKAN

»Vad?» utropade prostinnan och satte sig hastigt upp i sängen.

»Jo, jag skulle säga till honom», fortfor prosten oförfärat, »att om jag vore femti år yngre och ungkarl och finge se en sådan flicka som Charlotte, så där full av sprakande liv och med något visst över sig, som ingen annan har, ja, då skulle jag själv fria till henne.»

»Åhoj», ropade gamla prostinnan, »du och Charlotte! Jo, då skulle du allt råka väl ut.»

Armarna fäktade, ansiktet grimaserade, och hon kastade sig tillbaka på kudden och skrattade.

Gubben såg litet harmset på henne, men hon fortfor att skratta. Och snart skrattade han med. De råkade i en sådan skrattparoxysm, att de inte kommo i sömn förrän långt efter midnatt.


12 — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.