lidanden och olyckor. Gården hade brunnit upp, boskapen hade dött av sjukdom eller rivits av vilddjur, frosten hade härjat på åkern, så att han hade blivit fattig som Job. Till sist hade hustrun blivit så förtvivlad över alla olyckorna, att hon hade gått i sjön, och Bård själv hade flyttat bort till en fäbodplats, som var det enda han ännu ägde. Sedan den tiden hade varken han själv eller hans barn visat sig vid kyrkan. Man hade många gånger talat om detta i prostgården och undrat om de ännu funnos kvar i socknen.
»Om jag känner din far rätt, så har han inte begått värre brott, än att han kan anförtro dem till komministern», sade prosten och såg på Bård Bårdssons dotter med ett välvilligt leende.
Hon var en fjortonårs tös, men stor och stark för sin ålder. Ansiktet var brett, och dragen voro grova. Hon såg en smula enfaldig ut, hon som fadern, men barnslig oskuld och uppriktighet lyste upp ansiktet.
»Vördig prosten är väl inte rädd för Starke-Bengt, så att det är därför han inte törs komma till oss?» frågade hon.
»Vad är det du säger, barn?» genmälde prosten. »Vad är det för en Starke-Bengt, som du talar om?»
»Å, det är ju han, som ställer om, att det går så motigt för oss.»
»Jaså», sade prosten, »jaså, det är en, som heter Starke-Bengt.»
