»Vet inte vördig prosten, att det var han, som brände upp Mellomstuga?»
»Nej, det har jag aldrig förr hört talas om», sade prosten.
Men i detsamma reste han sig ur sin stol och började plocka fram handboken och en liten nattvardskalk av trä, som han brukade föra med sig i sockenbud.
»Det var han, som jagade mor min i sjön», fortsatte tösen.
»Det var det allra värsta, du», sade prosten. »Lever han än, den där Starke-Bengt? Har du sett honom?»
»Nej, inte har jag sett honom», sade barnet, »men visst lever han. Det var för hans skull, som vi fick lov att flytta bort i skog och villande fjäll. Där har vi fått vara bra i fred för honom ända till i förra veckan, då far högg sig i foten.»
»Och det menar du var Starke-Bengts fel?» frågade prosten med sin lugnaste röst, men han öppnade dörren i detsamma och ropade åt sin dräng, att han skulle sadla hästen.
»Far sa, att Starke-Bengt hade förgjort yxan, annars skulle han aldrig ha huggit sig. Det var inte något farligt sår heller, men i dag såg far, att det hade kommit kallbrand i foten. Han sa, att nu måste han dö, för Starke-Bengt hade gjort slut på honom, och han skickade mig hit till prostgården och bad, att prosten skulle komma själv, så snart han någonsin kunde.»
