så häftigt och varmt, som om han skulle ha varit utsatt för dödsfara.
»Men skall inte mamma stiga ur vagnen?» frågade Karl-Artur, som var en smula generad över allt detta kyssande, som bevittnades av kusken, skjutsbonden, husjungfrun och prostinnan.
»Nej», förklarade överstinnan, »under hela resan har jag sagt till mig själv, att jag inte kan sova under samma tak som den människan, som har svikit dig så skamligt. Sätt dig upp bredvid mig, så åker vi till gästgivargården.»
»Asch, var inte barnslig nu, Beate!» sade prostinnan, som hade hunnit lugna sig. »Om du bara stannar, så lovar jag dig, att du inte skall behöva se en skymt av Charlotte.»
»Jag kommer ändå att känna, att hon finns i närheten.»
»Folk har tillräckligt mycket att prata om redan», sade prostinnan. »Skall de nu också få detta att sprida ut, att du inte har velat bo hos oss?»
»Naturligtvis skall mamma stanna här», avgjorde Karl-Artur. »Jag ser Charlotte varje dag, utan att det bekommer mig någonting alls.»
Då Karl-Artur yttrade sig så bestämt, såg sig överstinnan omkring, liksom spanande efter en utväg. Plötsligt pekade hon på flygeln, där sonen bodde.
»Kan jag inte få bo där nere hos Karl-Artur?» frågade hon. »Om jag hade honom i nästa rum, skulle jag kanske inte tänka på den förskräckliga
