människan. Kära Regina», vände hon sig till prostinnan, »om du vill, att jag skall stanna, så låt mig bo i flygeln! Du behöver inga anstalter göra. Bara en säng, ingenting annat än en säng.»
»Inte begriper jag varför du inte likaså gärna kan bo i det vanliga gästrummet», knotade prostinnan, »men allting är bättre, än att du far din väg.»
Hon var verkligen ganska förargad. Medan resvagnen rullade ner till flygeln, mumlade hon något om att den där Beate Ekenstedt, så fin hon än ville vara, inte hade någon riktig belevenhet.
När hon åter kom in i matsalen, såg hon, att Charlotte stod vid ett öppet fönster. Hon hade tydligen hört alltsammans.
»Ja, du hörde väl, att hon inte ville råka dig», sade prostinnan. »Hon ville inte en gång sova under samma tak som du.»
Men Charlotte, som inte på länge hade haft en så lycklig stund som denna, då hon hade bevittnat det kärleksfulla mötet mellan mor och son, stod där nöjd och småleende. Nu visste hon, att hennes uppoffring inte hade varit förgäves.
»Jag får väl hålla mig undan då», sade hon med det största lugn i världen och gled ut ur rummet.
Prostinnan höll på att kvävas. Hon måste in till Forsius.
»Vad säger du om detta? Karl-Artur och organistfrun måtte i alla fall ha rätt. Hon hör, att Beate Ekenstedt inte vill sova under samma tak som hon,
