Det for ett litet grin över Thea Sundlers ansikte. Hon visade sina spetsiga tänder. Det var bara för ett ögonblick, men det var nog. Nu visste prostinnan vad hon gick för.
Thea Sundler var genast medlidsamhet och blidhet på nytt. Hon tog ett steg inåt rummet och sade sedan så där glatt och välvilligt, som man brukar, då man talar till okunnigt tjänstefolk eller genstörtiga barnungar:
»Goddag, Charlotte!»
Men Charlotte rörde sig inte.
Då böjde sig Thea Sundler fram över henne för att få se hennes ansikte. Hon trodde kanske, att Charlotte satt och grät över att Karl-Arturs mor inte ville råka henne. Men därvid snuddade ett par av fru Sundlers lockar vid Charlottes skuldra, som var bar, ty schaletten, som hon vanligen knöt om halsen, hade glidit ner under arbetet.
I samma ögonblick, som locken rörde vid skuldran, fick Charlotte liv. Så snabb som en rovfågel grep hon tag i en hel mängd av de välupplagda lockarna, lyfte saxen, som hon höll öppen i handen, och klippte av dem.
Det var ingen övertänkt gärning. Så snart som den var gjord, reste hon sig upp och såg litet perplex ut över det, som hon hade åstadkommit. Den andra gallskrek av förfäran och vrede. Det var det värsta, som kunde ha hänt henne. Lockarna voro hennes stolthet. Det enda vackra hon ägde. Hon kunde inte visa sig bland människor, innan de
