växte igen. Hon gav till ännu ett skrik av sorg och ursinne.
I köket, som låg näst bredvid, fördes emellertid ett sådant oväsen av kokande grytor, sprakande ved och dunkande mortelstötar, att man ingenting hörde. Överstinnan och hennes son sutto ute på gården och måtte inte ha hört något, de heller. Ingen kom till hennes hjälp.
»Ja, vad skulle du här att göra?» sade Charlotte. »Jag tiger ju för Karl-Arturs skull, men du kan väl inte tro, att jag är så dum, att jag inte förstår, att det är du, som har ställt till med alltsammans.»
Härmed närmade hon sig dörren och kastade upp den. »Gå nu!» sade hon.
Hon gjorde ett klipp i luften med saxen i detsamma, och mer behövdes inte, för att Thea Sundler skulle störta ut.
Prostinnan sköt varligen igen luckan. Därpå slog hon samman händerna och skrattade. »Herremingud», sade hon, »att jag skulle få se detta! Nu skall gubben min få något att skratta åt.»
Men hon blev plötsligen allvarsam.
»Det välsignade barnet!» mumlade hon. »Där har hon suttit och låtit oss allesammans tro illa om henne. Nej, det här får vi allt lov att göra en ända på.»
Ett ögonblick därefter smög sig prostinnan uppför trappan till övervåningen. Så tyst som en tjuv
