»Jag skall också komma», sade prosten. Han hade, medan flickan språkade, satt på sig både ridkappa och hatt. »Men jag kan aldrig förstå, du», sade han, »varför den där Starke-Bengt skall vara så svår emot din far. Bård måtte väl en gång ha gjort honom något för när?»
»Ja, far nekar inte till det heller», sade barnet. »Men han har aldrig sagt vad det är, varken till mig eller bror min. Men jag tror, att det är detta, som han nu vill tala om för vördig prosten.»
»Ja, om det är så», sade prosten, »då kan vi inte komma till honom fort nog.» Han hade nu dragit på sig ridhandskarna och gick med flickan ut ur rummet för att sätta sig till häst.
Under hela ritten bort till fäbodplatsen sade prosten knappast ett ord. Han satt bara och funderade på detta märkvärdiga, som barnet hade berättat. Han för sin del hade bara råkat en man, som folk brukade kalla Starke-Bengt. Men det kunde ju också vara möjligt, att flickan inte hade talat om denne, utan om en helt annan person.
När han red in på sätern, kom en ung karl emot honom. Det var Bård Bårdssons son, Ingilbert. Han var några år äldre än systern, storvuxen som hon och lik henne till anletsdragen, men han hade mera djupliggande ögon och såg inte så frimodig och godsinnad ut som hon.
»Detta var en lång resa för prosten», sade han, medan han hjälpte honom av hästen.
