styrelse, som skall ta itu med det här och inte du», sade bruksbokhållarn.
»Ja visst», sade Schagerström återigen.
»Bryr du dig om att gå in?» frågade herr Nyman och gick fram mot boningshuset. »Du förstår, att här har varit tidig frukost i dag, då jägarna drog åstad. Fruntimmer och tjänstflickor sover ut efter mödorna.»
»Du behöver inte väcka dem», sade Schagerström. »Jag reser genast.»
»Hallå!» ropade herr Nyman i detsamma. »Se dit, se dit!»
Man hörde ett skott smälla av. Från parkhållet kom en älg framstörtande. Den var träffad, men fortsatte sin flykt. Ena frambenet hängde förlamat och släpade och slängde, medan djuret skumpade åstad på de tre andra.
Ögonblicket därefter skyndade en av jägarna fram ur parken. Han siktade och fällde djuret med ett välriktat skott. Älgtjuren störtade stönande till marken bara ett par steg från Schagerström.
Skytten närmade sig långsamt och liksom tvekande. Det var en lång man med mycket god hållning.
»Det är kapten Hammarberg», upplyste herr Nyman.
Schagerström lyfte ögonen och såg skarpt på den långe jägaren. Han kände igen honom genast. Det var den där samme rödlätte, ljushårige officern, som hade en så underbar makt över
