velat gifta om sig. Därför skulle han nu bli förenad med en kvinna, som han varken kunde högakta eller älska.
I och med detta vaknade den gamla, tunga sorgen inom honom. Han kände, att i denna sorg hade han sitt hem och sin rätta tillvaro. Livet med dess plikter och förvecklingar var honom i själva verket motbjudande.
Schagerström hade denna gång begivit sig ut för att inspektera sina hyttor och järnverk. Han skulle gå igenom förvaltarnas räkenskaper, se efter om de svarta smedjorna med deras gapande härdar och järnbandade hammare voro i gott skick samt bestämma hur mycket kol och tackjärn som borde inköpas för nästa vinters behov.
Det var alltså en verklig affärsresa. Han företog en sådan varje sommar, och den kunde inte underlåtas.
Efter några timmars färd kom han fram till Gammalhyttan, där hans gode vän Henrik Nyman numera var förvaltare. Man förstår, att såväl denne som hans hustru, vilken var en av de snälla mamsellerna Fröberg från Kronbäcken, skulle ta emot honom på bästa sätt. Här hälsades han välkommen inte som en fruktad husbonde, utan som en kamrat och ungdomsvän.
Schagerström hade inte kunnat råka i bättre händer, men den melankoli, som hade överfallit honom under åkturen, ville inte vika. Gammalhyttan var i själva verket det sista ställe, dit han
