Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/369

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
229
DILIGENSEN

hade bort bege sig som nyförlovad. Varenda stig i parken, vartenda träd i allén, varenda soffa eller bänk på gårdsplanen tycktes ha bevarat minnet av kärleksord och ömhetsbetygelser, som hade växlats mellan honom och hans hustru. Här levde hon ännu, skön, ung och strålande. Han kunde se henne, höra henne. Hur var det möjligt, att han hade blivit henne otrogen? Fanns det någon kvinna på jorden, som var värdig att intaga hennes plats i hans hjärta?

Denna hans nedstämdhet kunde naturligtvis inte undgå hans värdfolk. De undrade vad det var, som gjorde honom så dyster och nedslagen, men då han inte självmant förtrodde sig åt dem, ville då inte tränga sig på honom med några frågor.

Som Gammalhyttan emellertid endast låg några mil från Korskyrka, så var det nästan oundvikligt, att nyheten om Schagerströms frieri och allt därmed sammanhängande skulle nå dit, innan han hann att resa därifrån. Bruksförvaltarn och hans hustru kommo alltså snart underfund med anledningen till hans melankoli.

»Han ångrar sig», sade de till varandra. »Men det är verkligen skada. Charlotte Löwensköld skulle bli en präktig hustru för honom. Hon skulle rycka upp honom ur detta eviga svårmod och grubbel.»

»Jag skulle bra gärna vilja tala med honom om allt detta», sade fru Nyman. »Jag känner Charlotte sedan gammalt. Allt det där, som man nu